torsdag 16 juli 2009

Kiloracet har börjat igen

Nu har vi tagit tag i vikten igen. Målet är att, för Marlénes del gå ner 5 - 6 kilo och för mig 15 kilo fram till jul. Så att vi trivs med våra vikter när vi åker till Afrika på juldagen.

Mitt främsta skäl till att jag gör det är att jag vet hur bra jag mår både kroppsligt och själsligt när jag ligger på 93 kilo. Och sen vill jag inte stå där överviktig framför mina medlemmar och föröka peppa dem ner i vikt när jag själv är fet. I måndags morse vägde jag 108,5 kilo, och det är en himla tur att jag har mina 194cm (och en halv :-) ) att sprida övervikten på det syns inte så extremt. Eller så är det kanske synd att jag är så lång, för då hade jag kanske tagit tag i det tidigare.

Jag höll min målvikt ganska länge efter att jag hade nått den 2000. Men så började man känna sig bekväm och var inte lika alert och hektona smög sig på och blev till kilon. Och vips så hade man moffat på sig 35 kilo. Det här var sommaren för 2 år sedan. Då fick jag nog och tog tag i det igen. Jag hade lyckats komma ner till 112 (från 128) när jag blev tillsammans med Marléne, och fortsatte faktiskt ner, sambokilona kom aldrig, i alla fall inte på mig :-). I augusti förra året var jag nere på 99,8 (tror jag det var) men har sen dess ökat 10 kilo igen. Och den här gången har det inte varit slarv, för vi äter rätt. Den här gången har det varit ngt som jag aldrig upplevt tidigare i mitt liv, nämligen stress. Under hösten och vintern har Marléne och jag tampats med Junior och under våren har vi tampats med Seniors lärare i skolan. Det är inte förrän nu som vi har landat och är mentalt redo att sätta igång.

Igår körde vi igång med nogranhet och checklista, vi ska skriva points och hålla oss under det rekomenderade för oss. För Marléns del beror det på att om hon äter sina rekomenderade 17 så händer det inget, hon måste ligga lite under. För min del är det en fråga om solidaritet och att jag får en större effekt. Igår åt jag 18 points istället för mina rekommenderade 30 :-O. Det resulterade i att jag i morse vägde 106,3, så jag är på g.

Men det är ett tveeggat svärd. För det första så väger vi oss varje dag, vilket man egentligen inte ska göra, risken är att man blir nojjig. Men att hindra Marléne att väga sig varje morgon är som att hindra solen från att gå upp, mission impossible :-). Det jag är orolig för är att hon blir stressad att det inte händer ngt. Dessutom ser hon då att jag rasar i vikt med samma mat och trots att hon är glad för min skull måste det kännas surt att det är så orättvist.
Vi får göra det bästa av situationen och utnyttja tiden med att gå långa promenader med Baileys.

Jag återkommer med hur det går.

1 kommentar:

  1. Dels går du ner fortare för att du kan äta fler points, dels för att du är man. Men det vet du ju redan, eller hur :-) Det vet Marléne också, men att veta det logiskt till att acceptera faktum är två skilda ting. Tyvärr.

    Jag förstår er båda, och jag håller tummarna.

    SvaraRadera